- Den inre dialogen med Reskameraten
Den lilla ensamma pojken från Västerbottens inland i norra Sverige berättar sin historia om och om igen. Den lyder som så: man är ett barn som bär sin uppväxt, sin omgivning och tidiga upplevelser med sig genom hela livet, oavsett om man har insikt om att det förhåller sig så eller inte.
Vad som än sker är det önskan om att i någon form återkomma till sitt ursprung som driver en framåt. Det är när man tappar kontakten med sig själv och sina rötter man kan ana undergången.
I romanen Ett annat liv berättar Per Olov Enquist episoder, minnen och realistiska fakta från sin uppväxt och sitt liv. Detta framställs dels med en redogörande och distanserad ton, dels med en innerlig och känslomässig närhet. I den första delen Oskuld möter vi den lilla Per-Ola och följer honom genom skoltiden. Fadern dör innan han fyllt ett år och Per-Ola växer upp på egen hand med sin strängt religiösa mor som även är traktens lärarinna. Barndomen är oskuldsfull och till det yttre okomplicerad. Idrotten spelar en viktig roll, ett tema som återkommer i varierande former under resten av livet. Fadern finns med i pojkens och senare ynglingens värld som ”reskamraten”, den som ger tröst och goda råd i alla situationer. Reskamraten känner byn och alla som bor där och vet hur man ska hantera den stora världen.
I del två En starkt upplyst plats lämnar Enquist bondbyn Hjoggböle där alla är släkt med alla. I princip är han den första som tar detta steg. Först går det bra, till och med mycket bra – sedan går det mycket illa. Han kommer till Uppsala, studerar, möter kulturetablissemanget, utvecklas som skribent och samhällsdebattör. Han debuterar som författare 1961. Det stora genombrottet blir med Legionärerna, en dokumentärroman om baltutlämningen som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1969. Han får anställning som teater- och litteraturkritiker på kvällstidningen Expressen, trots att han knappt sett en teaterpjäs tidigare. Han gifter sig, får barn och tillbringar perioder utomlands för att skriva och undervisa. Hans författarskap röner stor uppmärksamhet, teaterpjäser sätts upp på scener runt hela världen och gör honom då till Nordens mest spelade dramatiker. Han regisserar själv, bryter upp ur sitt äktenskap och flyttar till Danmark med sin nya kvinna, regissör på Det Kongelige Teater. Han går från klarhet till klarhet men det är en utveckling som kostar. Reskamraten tystnar, han är mer och mer utelämnad till sig själv. Vilsenheten håller han stången bl.a. genom sitt skrivande men även genom ett allt mer ökat drickande.
I den tredje och sista delen In i mörkret möter vi först en författare som står på toppen av sin karriär men som ganska snart upplever att dagarna blir allt tyngre. Han beskriver denna period som sin tid i exil, trots att det danska folket tar emot honom med öppna armar. Exilupplevelsen har många bottnar. Tillvaron fylls snart av ett rutinmässigt drickande, något som funnits i bakgrunden under en lång tid men nu intar första parkett. Morgonens tidiga timmar är rena och klara, skrivandet fungerar hjälpligt. Därefter väller dimman in och bryter med tiden ner karriär, relationer och sammanhang. Under en period för hustruns arbete dem till Paris. Där i en sjurumsvåning med magnifik utsikt över Champs-Élysées och representationssprit i skåpen når krisen sin kulmen. Här är han inte hemma. Pojken är långt borta från Hjoggböle och allt vad byn står för. Detta är den verkliga exilen. Skrivandet avstannar. Han kravlar runt på botten i ensamhet och utanförskap. Missbruket eskalerar. Hustrun hjälper honom åtskilliga gånger in på olika behandlingshem som han efter avgiftning alltid lämnar i förtid för att återgå till sitt missbruk. Till slut – efter många år - når insikten om vad som krävs för att överleva, honom. Det sker under en rymning från ett behandlingshem på Island. Han faller omkull i snön långt ute på landsbygden, ser upp i den klara stjärnhimlen och inser då sin egen begränsning. Bara han själv kan förändra sitt liv. Han bestämmer sig men vägen tillbaka är lång. Det sker genom skrivande. Ja, för nu kan han äntligen skriva igen. Han skriver om barndomsbyn och en händelse där som gjorde djupt intryck på honom. Titeln Kapten Nemos bibliotek har funnits hos honom som en skimrande hägring under många år. Nu kan han fylla den med innehåll.
Efter denna isländska händelse i februari 1990 har han inte druckit en enda droppe. Skrivandet fortgår. Den lilla ensamma pojken från bondbyn i Västerbottens inland berättar sin historia om och om igen. Men historien kan ha många variationer. Det han skriver om behöver inte nödvändigtvis handla om hembyn och de personer som bor där – huvudsaken är att det är förankrat i en värld där han själv känner tillhörighet. Han har blivit sin egen reskamrat.
Skrivandet blir genom detta en förutsättning för att hålla den inre dialogen levande, att behålla kontakten med sig själv. Det är när den kontakten går förlorad undergången närmar sig. Det innebär att det är viktigt att regelbundet stanna upp, reflektera och lyssna till sin egen röst var man än befinner sig i livet. Ibland, ja till och med ofta tappar man fotfästet och det är då upp till var och en om man ska kunna hitta tillbaka till den plats där man nu står och till den plats där allting en gång började.
Det är vad livet handlar om – att ständigt vara i sökande efter sitt ursprung. För den lilla pojkens del sker det genom skrivandet. Det är där växten, kreativiteten och försoningen finns. Och eftersom livet befinner sig i ständig rörelse, måste även han följa med i denna process genom att gång på gång förhålla sig till sitt ursprung utifrån nya positioner. Det är därför historien kan och måste berättas om och om igen. Alltid ett annat liv – eller egentligen en variation av det ursprungliga livet.
Helena Kettner Rudberg