Miljömoral - bara för tapare?

Mänsklighetens framtid - ett gemensamt dilemma!

Frågan om hur en långsiktigt bärkraftig kultur ska formas, inbegriper alltså en frågeställning om gemensamt förvaltande av naturens resurser. Problemet uppstår speciellt där det råder tryck på gemensamma tillgångar, skriver Gunnar Sundqvist.

En gemensam tillgång kan beskrivas som ”en resurs som är sådan att när den är tillgänglig för en, så är den tillgänglig för alla inom den grupp, som förfogar över resursen”. Ett vanligt sätt att beskriva den konflikt som uppstår mellan individens intresse och vår långsiktiga gemensamma intressesfär är utifrån något som ibland kallats fångens dilemma. Fångarnas dilemma är ett känt exempel inom den så kallade spelteorin.

En variant av fångens dilemma kan beskrivas enligt följande: Anta att du är en fattig fiskare och du och dina barn är beroende av att fånga tillräckligt mycket fisk. Tyvärr börjar vattnen bli utfiskade och alla fiskare enas om att var och en enbart ska fånga en viss mängd fisk per vecka. Om denna kvot inte efterlevs kommer fisken att dö ut och ingen av fiskarna kommer att kunna försörja sina familjer. Ett socialt dilemma har kallats allmänningens tragedi (Hardin, 1968).

Det kan tyckas rationellt att minska kvoten – annars kommer fisken att ta slut och du kan inte försörja dina barn. Men anta att många bryter mot kvoten. I så fall kanske du bör göra detsamma eftersom fisken ändå kommer att dö ut och du lika gärna kan passa på. Men situationen kan vara den att ingen annan fuskar. Då kan det vara rationellt att fuska eftersom ditt fuskande inte påverkar det totala fiskbeståndet nämnvärt. Vad än de andra gör är det alltså mest rationellt av dig att bryta överenskommelsen! De andra fiskarna tänker förstås på liknande sätt och handlar därefter. Snart blir dock vattnen utfiskade och alla får det sämre än om var och en hade hållit sin kvot. Resonemanget kan knytas till något som på engelska kallats the sucker’s effect. Detta fenomen uppstår när vi avstår något som andra gör, för att sedan själva i en förlängning drabbas av deras handlingar. Det kan exempelvis handla om att vi avstår från att resa på den solsemester vi längtar efter av miljöhänsyn medan andra inte tvekar att åka.

Hur man än vrider och vänder på situationen framgår det att trots att var och en gör det som är mest rationellt i situationen, det vill säga struntar i överenskommelsen, hamnar alla i en situation som för alla är sämre än om man inte hade överstigit kvoten. Om alla samarbetar blir utfallet det mest positiva för de inblandade. Om några däremot bryter överenskommelsen får de en fördel av detta gentemot dem som håller överenskommelsen. Kedjan är inte starkare än sin svagaste länk.

Att värna om gemensamma tillgångar

Många situationer med engagemang för att skapa en långsiktig utveckling har ungefär samma struktur som exemplet med fiskekvoterna. Det kan handla om allt från livsstilsfrågor till att betala skatt eller utnyttja gemensamma resurser i form av världshaven, atmosfären och så vidare. Klimatproblemen kan beskrivas som ett enda gigantiskt socialt dilemma. Det finns alltför många förhållanden där det är rationellt för individer, grupper, företag, nationer eller regioner att strunta i, eller motarbeta behovet av gemensamma globala överenskommelser. Den som väntar med att införa regler och åtgärder kan, i alla fall i ett kort perspektiv, tjäna på det. Den bistra sanningen är dock att vi alla (förr eller senare) hamnar i en sämre situation än om vi samarbetar och tar itu med den utmaning som ligger framför oss.

Myrorna har en förmåga att bygga upp mycket komplexa och bärkraftiga samhällen trots att den enskilde myrans intelligens är ytterst begränsad. Hos människan får man ibland intrycket av att förhållandet är det motsatta, det vill säga att individens förstånd överskrider kollektivets. Detta emotsägs bland annat av den forskning som gjorts av den svenska Riksbankens ekonomipristagare till Nobels minne 2009, Elinor Ostrom. Hon har studerat framgångsrika och mindre framgångsrika former för samarbeten världen över, där det finns ett gemensamt disponerande av skog, jord, betesmark eller vatten i någon form. Hennes slutsatser är att det finns goda förutsättningar då det finns tydliga regler om ansvar, effektiva konfliktlösningsmekanismer samt etappmål. Ostrom poängterar vikten av att de som berörs av reglerna har möjlighet att påverka. Förutsättningen för ett gemensamt disponerande är däremot sämre när det finns alltför många brukare, heterogena grupper och fattigdom. Det finns alltså många kulturer som genom årtusenden klarat att hushålla med en begränsad resursbas. Dessa kulturer har genom kunskap som ofta varit ovetenskaplig, och (i alla fall i våra ögon) orationell, haft fungerande riktlinjer för att skapa uthålliga samhällen. Genom myter och traditioner, som förts vidare mellan generationer, har de upprätthållit regler som legat till grund för ett hållbart sätt att leva. Under medeltiden i Norden fanns den folkliga föreställningen (Sörlin, 1991) att jord och skog endast fick skördas om återväxten medgav det.

På Bali har befolkningen organiserat ett bevattningssystem som gör att alla odlare får sin del av vattnet (Gärdenfors, 2006). Varje odlare borde vara frestad att svika och ta mer vatten för sin egen del. Med hjälp av små tempel vid varje ställe där kanalerna delas, ett stort tempel längst upp i bevattningssystemet och ett stort antal vattengudar, lyckas man upprätthålla en jämlik och rättvis vattenfördelning. På Bali har religionen genom århundraden gett vattensystemet en auktoritet som det annars inte skulle ha haft. En slutsats av detta är att vi ofta överskattar förutsättningarna att översätta traditionella sociala överenskommelser med samtida marknadsmässiga kontraktsformer.

Att lösa gemensamma dilemman

Då återstår svaren på den inledande frågan hur vi ska komma till rätta med de miljöproblem som blivit ett hot som alltmer kommit att överskugga vår framtid. Våra bilder av framtiden verkar skilja sig ganska kraftigt åt beroende på hur pass mycket vi förlitar oss på att framtida teknikutveckling ska lösa miljöproblemen. En slutsats är att det alltid kommer att finnas en osäkerhet genom att vi inte kan fatta rationella beslut idag utan att ha full information om alternativa framtider. Detta innebär att vi alltid kommer att sväva i en viss osäkerhet om vilken teknik som är lämplig för att lägga grunden till ett mer bärkraftigt samhälle.

Många miljödebattörer (Azar, 2008) anser att det kan vara rent ut sagt förödande att göra alltmer komplexa miljöproblem som exempelvis klimathotet i alltför hög grad till frågor om individens livsstil. Genom att de globala klyftorna beträffande resursförbrukning är så gigantiska kommer det tyvärr troligen alltid att finnas människor som konsumerar den miljöbelastning vi sparar genom livsstilsförändringar. Slutsatsen är att den politiska nivån ofrånkomligen måste ta ansvaret och skapa långsiktiga incitament och restriktioner för att göra det rationellt för människor att agera miljöanpassat. Men cirkeln måste slutas. För att den politiska nivån ska reagera, måste de uppfatta gräsrötternas signaler vilka kan handla om att vi genom livsstilsförändringar är beredda att göra frivilliga åtaganden.

Efter klimatförhandlingarna 2009 i Köpenhamn och till viss del även efter det senaste mötet 2010 i Cancun uttryckte många betraktare en stor besvikelse. Resultatet av Köpenhamnsmötet illustrerar ett klassiskt socialt förhandlingsdilemma när en nationell logik medför förhandlingsstrategier där det egna landets åtaganden ska bli så små som möjligt. Samtidigt kanske dessa klimatförhandlingar kan betraktas som en inledning på en förhandlingsprocess som i flera steg kommer att generera skärpta krav. Många storskaliga utmaningar måste omformuleras och delas upp i mindre hanterbara uppgifter.

En viktig frågeställning för att vi ska reagera på miljöhot är att det finns en vetenskaplig koncensus beträffande hotets allvar. Här är även bryggan mellan vetenskap och politik en kritisk fas. Lundgren (1996) har beskrivit problemet att förena det som är politiskt möjligt med det som är ekologiskt nödvändigt. Ju större politiska konsekvenser en fråga har, desto större är sannolikheten att det uppstår polarisering och kontroverser även bland den vetenskapliga expertisen. Frågor där det finns starka samhällsintressen skapar lättare konflikter. För att forskarens upptäckt ska bli en upptäckt hos politikern, krävs en översättning via media etc. av problemet till det sammanhang politikern verkar i. Kanske kan man tro att upptäckter av miljöhot sker någorlunda samtidigt, eller med en tidsskillnad på några år. I verkligheten kan man ofta finna långa tidsglapp på flera årtionden. Ett exempel på detta är att den svenske forskaren Svante Arrhenius redan år 1896 förutsåg att ökad användning av kol och olja skulle höja jordens medeltemperatur. Slutsatsen är att istället för en någorlunda samtidig, upptäckts- och handlingsprocess finner man ofta förlopp som karaktäriseras av upptäckter och återupptäckter. Även om tillräcklig information finns, uteblir ofta samordnade beslut. Ofta finns ambitioner att miljöproblemen ska förebyggas men ändå hamnar vi gång på gång i komplicerade reparationssituationer. Denna fråga om upptäckt och åtgärdsprocesser inrymmer komplexa psykologiska mekanismer.

När ett hot väl fått genomslag hos politiker kan man i bästa fall spåra en åtgärdskedja som innebär:

  1. en gemensam problemdefinition

  2. att kartlägga hotets orsaker

  3. att fastställa och genomföra planerade åtgärder

Gardner och Stern (1996) har beskrivit fyra förutsättningar för att överbrygga sociala dilemman. De förutsättningarna de beskriver är:

  1. Det behövs övergripande avtal, lagar, regler med tillsyn och sanktioner för att förhindra destruktivt beteende. Det behövs även tydliga incitament för att styra samhället mot det som är långsiktigt bärkraftigt. FN har förespråkat ett skapande av regler med utgångspunkten i en tillämpning av principen om att förorenaren betalar, Polluter Pays Principle (PPP). PPP innebär att den som orsakar skador i miljön ska betala (de samhällsekonomiska) kostnaderna som uppstår.

  2. Vi behöver en ökad kunskap om förutsättningar för vad en bärkraftig utveckling innebär och vad vi som individer kan göra för att bidra till den. Det gäller både kunskap om ett naturvetenskapligt perspektiv om naturens förutsättningar, samt om mänsklig aktivitet som kan orsaka miljöförstöring.

  3. Enligt Gardner och Stern behövs en mer lokalt förankrad samhällsstruktur som skapar en överblick, trygghet, medbestämmande och som tydliggör vårt gemensamma ansvar för jordens resurser. En närliggande tanke finns i dagens miljödebatt där man allt mer talar om behovet av resiliens. Social resiliens är ett samhälles förmåga till återhämtning efter exempelvis översvämningar, orkaner, jordbävningar eller politiska oroligheter. Ekologisk resiliens är ett mått på naturens förmåga att klara av störningar utan att förändra tillstånd. Det innebär att vi måste upprätthålla olika ekologiska processer så att ekosystemen även i framtiden kan generera de tjänster vi är beroende av som exempelvis fotosyntesen i de gröna växterna, nedbrytningen i jorden och pollineringen av grödor. Vi är helt och hållet beroende av dessa processer som förser oss med tillräcklig och hälsosam mat, friskt vatten och ren luft. Ekologiska och sociala system samverkar och är ömsesidigt beroende av varandra.

  4. Vi måste upprätta någon sorts grundläggande gemensamma meningsbärande värderingar där omsorg om kommande generationer och naturen ingår. Det innebär att ersätta en alltför människocentrerade (antropocentrisk) syn med en mer helhetsinriktad (biocentrisk) syn på livet på jorden.

En slutsats är att djupare liggande värderingar inte är något som på ett enkelt sätt förändras. Den process vi behöver gå igenom handlar om att vi människor i högre grad förmår att styra över oss själva och vårt öde genom att inordna oss i de begränsningar och förutsättningar som naturen utgör. Därmed kan vi föra vidare ett mod och beslutsamhet som krävs till våra barn genom att vi i tid hinner avvärja mer omfattande miljökatastrofer och återta kontrollen över vårt öde. Det finns gott om exempel på att det arv en generation lämnar efter sig till en annan för med sig en utfästelse att föra en gåva vidare och låta den gå i arv till nästa generation.

Referenser

Azar, C. Makten över klimatet, Albert Bonniers Förlag, 2008.

Gardner, G.T. & Stern, P.C. Environmental Problems and Human Behaviour. Allyn & Been, 1996.

Gärdenfors, P. Hur blev Homo sapiens, Om tänkandets evolution. Nya Doxa, 2000.

Hardin, G. Tragedy of the common. Science vol. 162, 1968.

Lundgren, L. Varför löser inte politikerna problemen? Ur Lundgren, L. (red.) Att veta och att göra. Om kunskap och handling inom miljövården. Naturvårdsverket Förlag, 1996.

Sörlin, S. Naturkontraktet: Om naturumgängets idéhistoria, 1991

Produkter

Dyade 2011/01: Økokalypse: Hva så?

 

Relaterte artikler

CO2-kvoter – hva er poenget?

Denne artikkelen forklarer grunntrekkene i handelen med CO2-kvoter.

Ok